Det sägs att det man tycker bäst om som barn, och det som man kan göra
i timmar och glömma tiden, är det som är ens livsuppgift.
För mig var det att skriva.

Det är det fortfarande, även om jag nu också har många andra intressen.

Drömmen är att kunna få det att gå runt ekonomiskt.
Sluta jobba vill jag inte för jag behöver den sociala kontakten.
Men gå ner i arbetstid och ägna sig åt annat den övriga tiden, vore fint.
Det är min dröm.

Jag kan se mig själv i en lite äldre upplaga, djupt försjunken i tankar
framför datorn. Eller pysslande med något annat men med tankarna
på skrivandet, skapandet. Jag ser mig själv med glasögon på näsan.

Förra våren, alltså inte den som var i år, hade min dotter tecknat så
vackert. Det gör hon i och för sig alltid, det hon gör skulle ofta kunna
klassas som något som en vuxen som studerat konst kunnat göra.

Vi pratade om att det skulle vara så roligt om vi kunde arbeta ihop.
Jag skriver och hon ritar.
När vi sade det, gick det som en rysning genom mig.
En känsla av en enorm möjlighet, som en dörr som slängs upp
på vid gavel.

Jag undersökte möjligheterna att skriva lite grand och blev lite
nedslagen när jag förstod att det inte anses som ”fint” att låta ens
barn teckna till det man skriver. Och vad skulle jag skriva om?

Jag slog det ur hågen.

När hösten kom, gick jag en helgkurs i ”Multidimensionellt mediumskap”
och när jag fick mitt själsporträtt gjort, sade hon som gjorde det plötsligt
att hon kunde se att jag ska göra barnböcker!
Tårarna rann på mig…det lät för underbart för att vara sant…

Men jag blev sjuk och hade ingen ork.
Jag glömde bort det hela, lite grand, även om det surrade djupt inom mig.

Så idag var Lotta här.
En ganska ny bekantskap, vi har träffats genom våra barn.

Lotta är inte som de andra mammorna här runt omkring, som har bildat
någon slags ”klubb” där de umgås med varandra. I den där klubben ingår
varken Lotta eller jag, det blir mycket tydligt när det bjuds in till olika
evenemang. Inte vill vi vara med heller! Ha ha! Antagligen anses vi vara
lite underliga…jag på mitt lite undvikande sätt och Lotta på sitt konstnärliga,
företagsamma.

Nåväl. Det sköna med Lotta är att hon är så fri i tanken! Det finns liksom
inga gränser. Hon säger sällan att något är omöjligt. Hon har härliga idéer
för sitt företag och livet i stort.

Hon pratade om att hon ville göra en fotobok om kor! Och plötsligt var vi
inne på min barnboksdröm och jag berättade om hur svårt det verkar vara.
Men efter lite prat så kom vi fram till att man kan strunta i alla regler och
göra som man själv tycker blir bra och varför inte starta ett eget bokförlag?

”Men jag vet inte var jag ska börja…”, säger jag.
” Det är bara att sätta igång!”, svarar Lotta.

…och faktiskt så känns drömmen en liten aning närmare….

Jag och sonen höll på med våra saker på varsitt håll
och småpratade under tiden.

Vi gick en svamprunda och förundrades över hur mycket
kantareller det finns i år. Vi tog bara de finaste och lämnade
väldigt många kvar. Att komma hem med alldeles för många
är inte roligt när det är dags att rensa.

Sonen lagade köttfärssås till oss. Han är väldigt duktig och tycker
det är roligt. Det blev jättegott! Det är så roligt att lyssna på honom
när han botaniserar bland kryddorna i skåpet och häller i lite allt
möjligt.

Jag fick koftan klar och jag är galet nöjd! Den blev så fiiin! Och den
passar verkligen helt perfekt! Den kommer att bli en varm och skön
vinterfavorit.

Arbetet med västen i åskblått lin fortsätter. Jag har svårt att sluta
när jag kommit igång. Det är så underbart att få arbeta med händerna
och känna att man SKAPAR.

Jag mår verkligen bra när jag kan ägna mig åt mina projekt i timmar.
Måste försöka prioritera det mer. Tiden bara försvinner och själen
flyger på lätta vingar.

Huvudvärken försvann igår. Jag tror att kroppen nu förstått att det
är slut på semestersockret och vi återgår till bättre vanor.

Vi längtar efter lillasyster och just nu är faktiskt himlen blå…

En suddig, dålig bild på koftan men det är ju så svårt att fota svart.
Det är fina, komplicerade musslor i nederkanten och jag är så stolt
över att jag klarade det! Nu börjar jag känna att jag nog skulle klara
att sticka spetssjalar också…

Den asymmetriska linvästen som än så länge bara är en skrynkla.
Det blir stor skillnad när man blockar. Jag har lärt mig att skarva garn
genom att fläta ihop ändarna, vilket gör att inget går till spillo. Det känns
bra tycker jag.

Jag kan räkna min semesters soliga dagar på ena handens fingrar.
Ingen dag har jag kunnat gå i bikini hela dagen.

Lillasyster är iväg med mormor och morfar i husbilen.
Sonen och jag pysslar inomhus.

Idag ska jag sy ihop koftan, blockad och klar.
Hoppas den passar.

Huvudvärk sedan tre dagar tillbaka.

Jag tänker på den blonde mannens föräldrar.
På hans mamma.
En mamma som förmodligen med mjuka händer strukit över
de blonda lockarna en gång och viskat ”Min lille Andreas”.

Kan hans mamma och pappa ens gå ut idag?
(Jag förutsätter att de är i livet eftersom jag inte vet annat.)
Kan de gå ut med hunden?
Gå till affären?
Sova?

Jag skulle skämts så otroligt mycket.
All skuld skulle jag lägga på mig själv.

Samtidigt blir jag nyfiken på mannens bakgrund.
Hur hade han det som barn?
Vilka upplevelser i hans liv har lett fram till detta?

Många frågor.
Ännu inga svar.

Fem arbetsdagar kvar att njuta av.

Sommaren blommar utanför mitt fönster.
Himlen är underbart blå.
En svag vind leker i trädens lövverk.

Det är sommar men i mitt inre rusar vi mot höst.

Jag vet inte vad det är för inre klocka jag har,
men den fungerar inte som andras.

När vintersolståndet infaller, några dagar före jul,
då känner jag iver och glädje i mitt hjärta.
Redan de första dagarna i januari kan jag se
att dagarna blivit längre.

Varje dag letar jag vårtecken och njuter av saknade dofter,
av nyanlända fåglar och varje uppvaknande växt och blomma.

Allt detta är helt underbart.
Fram till sommarsolståndet.

Då har sommaren för mig nått sin kulmen, sin högsta skönhet.
Alla dagarna därefter känns för mig som en slocknande stjärna
som jag inte kan rädda eller hålla tillbaka hur mycket jag än önskar.

När hösten så till slut ohjälpligen kommer, måste jag tala med mig
själv och kuva det motstånd jag känner och böja mig inför det
som komma skall.

När jag väl kuvats och böjt mitt huvud,kan jag njuta av klara höstdagar
och färgsprakande löv.

Men för varje fågel jag ser mot himlen, som lämnar vårt land,
gråter mitt hjärta av längtan och saknad.

Hela hösten längtar jag så, efter doften av nyutspruckna björklöv,
vitsippor i klargröna bokskogar, solens strålar som glittrar i sjön
och vårkvällens vackert aprikosfärgade himmel.

Så här sitter jag nu, i väntan på semester.
Lediga dagar då klockan inte ringer kvart över fem.

Jag ska försöka njuta av sommaren omkring mig.
Och  djupast i mitt hjärta gömma längtan efter nästa vår…

Jag funderade på varför jag inte kommer någonvart.
Troligen beror det på att jag har så svårt att följa mönster.
Nej, inte att förstå dem utan att följa dem…

Det är som så, att när jag ska göra något så kan jag inte bara läsa
ett mönster eller recept och sen göra som det står.
Jag kommer alltid på mina helt egna lösningar eller idéer om hur det ska vara.
Särskilt genomtänkt är jag aldrig.
Jag sätter alltid glatt och otåligt igång och sen får det lösa sig efterhand.

Jag har talat med mig själv om det här, och vi kom fram till att jag kan fortsätta
göra mitt ”hittepåbröd” utan mjöl och laga mat utifrån mitt eget huvud, men att
jag nog, tyvärr, måste hålla mig till ett mönster om det ska bli något stickat.

Så nu virkar jag istället.
Efter mönster…

Att tänka på ingenting.
Skulle det vara befriande?

Jag håller inte med.

Att planera och tänka på något roligt, är väl upplyftande?
Att drömma och fantisera och måla upp bilder för sitt inre.

Jag känner enbart glädje och frihet för tanken när jag letar
nya stickprojekt, letar tyg till en klänning, planerar förändringar i trädgården
eller i huset.

Det behöver inte alls bli något av det men i tanken är det fint!
Och det är väl tanken som räknas?

Jag tror att det är ”mindfulness” att få hänge sig åt dagdrömmeri.
Låta tankarna fara, inte låta sig begränsas, inte behöva tänka på jobb eller ekonomi.

Att försöka tänka på ingenting leder väl ingenstans?
Tom i bollen är ju det sista jag vill vara!
Nä, full av idéer, fantasier och drömmar som ger mig energi vill jag vara!

Att tänka på vad man vill göra skapar väl lust att leva?
Lust att upptäcka, flytta gränser?
Utvecklas – veckla ut sina drömmars vingar?

Aelvan – med lust att drömma

Det förundrar mig att de kan hinna se något däruppifrån igenom all grönska.
Men jag tvivlar inte på deras kunskap.

På midsommarafton gick en gammal man iväg för att dricka kaffe
hos någon bekant. Sedan dess är han försvunnen. Några menar att de
sett honom här bortåt.

Han har varit borta så många dagar nu, att chansen att han ska vara vid liv
antagligen är liten. Något måste ha lockat bort honom från vägen, som annars
är helt rak och inte har några sidovägar.

Tanken slår mig att det kanske var ett medvetet val.

Jag hade själv mina avslutningar i samma skola.
Flera av mina gamla klasskompisar är där.
Vi minns hur det kändes att nervösa stå i hallen och vänta på att få gå in.
Tåga upp på scenen och stå där och se på alla besökare.

Nu sitter vi här som föräldrar.

Efteråt minglar vi.
Jag ser på hur vi grupperar oss.
Håller oss till de vi känner oss trygga med.
Byter några ord med de vi bara är ytligt bekanta med.
Det skulle kunna vara en film av Colin Nutley.
Så genuint svenskt.

Jag får med mig två extra barn hem.
Plus en tårta som blev över och som smusslades över till mig.

Sommarlovslediga barn som badar i poolen, leker och spelar PS2 och Nintendo.

Men jag vidhåller att barnen borde sjunga Smålandssången, precis som vi gjorde.

”Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja,
känner du hemmet från barndomens år?
Näckrosor gunga på skogssjöars bölja,
talltrasten sjunger i jublande vår.

Småland är namnet på landet det kära,
släkten där fostras till vilja och tro,
tro att de steniga tegar må bära,
skördar som skänka åt ålderdom ro”

Smålandssången

Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja,

känner du hemmet från barndomens år?

Näckrosor gunga på skogssjöars bölja,

talltrasten sjunger i jublande vår.

Småland är namnet på landet, det kära,

släkten där fostras till vilja och tro:

Tro, att de steniga tegar må bära

skördar som skänka åt ålderdom ro.

Sjöarna glittra i sommarens dagar,

glittra och blänka likt stjärnor i fall.

Furorna susa i ensliga hagar,

sprida sin vällukt av solsken och tall.

Småland är namnet på landet, det kära,

minnes du hemmet från barndomens år?

Skogarnas doft av linnea, den skära.

Talltrastens toner i jublande vår.

 ~Ivar Wideén ~

Tanken går till möss.
På vintern är det inte ovanligt att de letar omkring i vårt kök.
Plötsligt hörs en lite hårdare duns och jag ler.
Det är min åttaochetthalvtåriga dotter som gör frukost till mamma.

En liten stund senare tassar hon in till mig med en bricka.

Lite sömnrufsig, med det nästan midjelånga lockiga bruna håret
som en sky runt henne. Hon är vacker, egensinnig och har ett stort hjärta.
Snabb i replikerna, precis som jag, och hon älskar att showa för att få
storebror att skratta.

Nu står hon hos mig med brickan och hon har till och med lagt dit min
medicin. En liten vacker påse har hon pysslat ihop och ritat vackert på.
I påsen har hon lagt en femtiolapp som hon tagit av sina egna pengar.
”För att du är väääärldens bästa Mamma!”

Vi ställer brickan på det gamla slagbordet vid min säng.
Jag lyfter täcket och hon kryper ner intill mig.
Hennes kropp känns lite kall och hon doftar underbart.

En liten stund ligger hon där hos mig och jag får krama och pussa henne.
Sen kommer hon på att hon vill gosa med katterna och studsar upp.

Jag kliver också upp, släpper ut hunden och går och kysser min
älskade son godmorgon och rufsar om i hans hår. Han har ögonen på
Nintendospelet i sina händer och tycker att mamma är en liten aning
i vägen när hon tvunget vill kramas lite.

Morgonen har börjat.

Dotterns femtiolapp smyger jag tillbaka i hennes börs när hon inte ser.