Jag har alltid haft en dröm om att skriva.
Det sägs att det man tycker bäst om som barn, och det som man kan göra
i timmar och glömma tiden, är det som är ens livsuppgift.
För mig var det att skriva.
Det är det fortfarande, även om jag nu också har många andra intressen.
Drömmen är att kunna få det att gå runt ekonomiskt.
Sluta jobba vill jag inte för jag behöver den sociala kontakten.
Men gå ner i arbetstid och ägna sig åt annat den övriga tiden, vore fint.
Det är min dröm.
Jag kan se mig själv i en lite äldre upplaga, djupt försjunken i tankar
framför datorn. Eller pysslande med något annat men med tankarna
på skrivandet, skapandet. Jag ser mig själv med glasögon på näsan.
Förra våren, alltså inte den som var i år, hade min dotter tecknat så
vackert. Det gör hon i och för sig alltid, det hon gör skulle ofta kunna
klassas som något som en vuxen som studerat konst kunnat göra.
Vi pratade om att det skulle vara så roligt om vi kunde arbeta ihop.
Jag skriver och hon ritar.
När vi sade det, gick det som en rysning genom mig.
En känsla av en enorm möjlighet, som en dörr som slängs upp
på vid gavel.
Jag undersökte möjligheterna att skriva lite grand och blev lite
nedslagen när jag förstod att det inte anses som “fint” att låta ens
barn teckna till det man skriver. Och vad skulle jag skriva om?
Jag slog det ur hågen.
När hösten kom, gick jag en helgkurs i “Multidimensionellt mediumskap”
och när jag fick mitt själsporträtt gjort, sade hon som gjorde det plötsligt
att hon kunde se att jag ska göra barnböcker!
Tårarna rann på mig…det lät för underbart för att vara sant…
Men jag blev sjuk och hade ingen ork.
Jag glömde bort det hela, lite grand, även om det surrade djupt inom mig.
Så idag var Lotta här.
En ganska ny bekantskap, vi har träffats genom våra barn.
Lotta är inte som de andra mammorna här runt omkring, som har bildat
någon slags “klubb” där de umgås med varandra. I den där klubben ingår
varken Lotta eller jag, det blir mycket tydligt när det bjuds in till olika
evenemang. Inte vill vi vara med heller! Ha ha! Antagligen anses vi vara
lite underliga…jag på mitt lite undvikande sätt och Lotta på sitt konstnärliga,
företagsamma.
Nåväl. Det sköna med Lotta är att hon är så fri i tanken! Det finns liksom
inga gränser. Hon säger sällan att något är omöjligt. Hon har härliga idéer
för sitt företag och livet i stort.
Hon pratade om att hon ville göra en fotobok om kor! Och plötsligt var vi
inne på min barnboksdröm och jag berättade om hur svårt det verkar vara.
Men efter lite prat så kom vi fram till att man kan strunta i alla regler och
göra som man själv tycker blir bra och varför inte starta ett eget bokförlag?
“Men jag vet inte var jag ska börja…”, säger jag.
” Det är bara att sätta igång!”, svarar Lotta.
…och faktiskt så känns drömmen en liten aning närmare….
